Kulturarv

N200 vid stationen i Åstorp i augusti 2014. Två sammankopplade ånglok körde denna dag över Hallandsåsen. En linje som avvecklas ett drygt år senare när tunneln genom åsen öppnas.

Kommunikationshistoria en del av kulturarvet

 

Det moderna samhället har en kort historia, de första industrierna i landet fick fart kring 1850. En förutsättning för industri har varit kommunikationer. Fartygen med segel eller ångmaskin kom först. Sedan kom ångloksdragna tåg på enkla smalspåriga banor eller breda stambanor. Nya stationssamhällen gav upphov till småindustri, handel och hantverk. I städerna blev den elektriska spårvagnen en symbol för utvecklingen.

 

Förbränningsmotor i fordon blev vanligt kring första världskriget, nu kom bussar och lastbilar. Efter andra världskriget exploderade privatbilismen och civilflyget utvecklades. Jordbruket mekaniserades. Från alla dessa epoker finns fordon, farkoster och maskiner bevarade, som vårdas omsorgsfullt av entusiaster. Det handlar om enkel och pålitlig teknik, lätt att förstå och möjlig att reparera.

 

I slutet av 1950-talet gjordes de första försöken att mer organiserat rädda större teknikhistoriska objekt undan skrotning. Då gällde det tåg och spårvagnar, många av Stockholms skärgårdsbåtar räddades exempelvis från upphuggning av unga entusiaster.

 

Idag är närmare 200.000 personer på något sätt engagerade i föreningar som bevarar fordon på väg eller på räls, flytande eller flygande farkoster. Dessa föreningar tillhör olika riksorganisationer och arbetslivsmuseer. Man har skapat begreppet ”Det rörliga kulturarvet”.

 

Flera städer avvecklade sina spårvägsnät vid högertrafikomläggningen 1967 och samtidigt utrangerades många äldre bussar. Svenska Spårvägssällskapet är ett exempel på en organisation som samlat en mängd äldre lokaltrafikfordon som annars skulle varit borta. Idag finns trafik med antika spårvagnar i både Stockholm, Göteborg, Norrköping och i Malmköping. I landet finns ett fåtal äldre bussar bevarade av privatpersoner eller lokala föreningar. Intressemässigt är en buss inte i första hand en stor bil, snarare en spårvagn på gummihjul.

 

Den äldre teknik som har bevarats hade förmodligen varit helt borta om inte glada entusiaster gripit in i rätt ögonblick. Den ena gruppen har inspirerat den andra och ger liv åt kunskaper och arbetsmetoder som annars skulle ha fallit i glömska. Sommartid kan vi njuta av stenkolsrök från en skärgårdsbåt, spårvagnens pling eller ånglokets rytmiska musik.

 

Turistbussen N200 är ett litet fragment av teknikhistorien. Den omfattar en kort epok av industri, design och turisttrafik. Bussens storhetstid tog slut med privatbilismen. Nya färdmedel i nya material och med bättre prestanda ersatte snart träbussen. Sedan 2013 tillverkas inga busskarosser i Sverige, en epok som varade i nästan exakt 100 år.

 

 

 

Tre bussar byggda på samma chassie men ändå olika. Den blå är byggd för Jönköpings Spårvägar 1950 av Svenska Järnvägsverkstäderna. I mitten N200 med träkaross från Skänninge från 1948. Den oranga bussen är byggd för bussbolaget GDG 1951 och har aluminiumkaross från Säffle.