Staffan Sävenfjord

Renoveringen

 

N200 har renoverats som ett hobbyarbete mellan 2005 och 2014. Utgångsläget var ganska nedslående. En doft av mögel och mossa spreds från salongen. Taket hade sjunkit ned flera decimeter. Motorn var en brun klump och däcken var platta. Kort och gott en spännande utmaning.

 

I detta läget är en renovering helt oöverskådlig, den innefattar först och främst träreparationer, därtill mekanik och lackering. -Hur skadat är det egentligen och hur lagar man? För några av oss är förfallna föremål väldigt kittlande, det kan gälla ett gammalt torp, en båt eller varför inte en buss?

 

Tidsfaktorn är lömsk i omfattande projekt, har man otur förändras under åren förutsättningarna att fullfölja drömmen. Den här gången gick det riktigt bra, hjälpsamma människor stöttade med råd och dåd och uppmuntrande kommentarer.

 

En stor fördel med bussen var att alla delar fanns på plats. Det är långt mycket svårare att ta över ett sönderskruvat objekt. Viktigt är att dokumentera hur saker sitter ihop och att förvara varje detalj så att den går att hitta många år senare. Det går inte alltid. Vissa delar går sönder och något försvinner av misstag. Utrymme krävs att förvara alla detaljer. I detta fall fick det bli på ett litet loft i en del av verkstaden.

 

Vintern 2005-2006 tömdes bussen invändigt och de sköra resterna av trätaket kunde plockas bort. I princip var det takräcket, hatthyllorna och lysrörsarmaturerna som höll samman takfragmenten. Med mellanväggen som mall tillverkades en jigg att limma takbågarnas bågform av tunna träribbor. Denna flyttades varje gång en takbåge limmats och kunde stödjas mot golvet med gängade ben.

 

Delmål är bra. I det här fallet betyder det att allt blir mycket roligare om man vet att motorn går att starta. I juni 2007 var det dags att med hjälp av en traktor bogsera ut det anskrämliga vraket för att avgöra om motorn var brukbar. Utan knorr gick den igång efter 40 års stillestånd. Startkalas firades med tårta och bussen knuffades in i sitt skjul igen. Film från tillfället under "Video"

 

2010 var takreparationen avslutad. Hela yttertaket var behandlat som man idag gör med träbåtar, epoxilaminering. (Under fliken "Arkiv" och "Takreparation" finns en beskrivning.) Nya bromsar och däck fanns på plats och ett nytt elsystem fungerade. Nu skulle motivationen må bra av att bussen registrerades. För att återregistrera ett gammalt fordon krävs orginalhandlingar från Landsarkivet som skall godkännas av Transportstyrelsen och därpå ett besök hos Bilprovningen för registreringsbesiktning.

 

En sommardag 2010 spändes bågen och bussen gav sig ut på en tiomilatur fram och tillbaka till bilprovningen i Mölndal. Exteriört var bussen rent bedrövlig men planen var att det skulle vara roligare att lackera en besiktigad buss.

 

Allt avlöpte lyckligt och resan gav en hel del nyttiga insikter. Den gamla motorn var verkligen trött. Mest kändes det som att ha kört traktor hela dagen. I början av augusti 2010 firades hemvändardag i Vessigebro. Den nya bron över Ätran skulle invigas och det var fest! -Vad skulle passa bättre än att bussen återvände? Bussen segade sig iväg till Vessigebro och parkerades vid det garage där den haft sitt hem 60 år tidigare. Många var inne i bussen och berättade minnen från dess storhetstid.

 

Nu fick renoveringen ta ett års paus. Hittills hade allt lyckats men det stod klart att om bussen skall kunna nyttjas måste motorn bytas. Därtill måste hela karossen lackeras. En militärbuss från 1960 utsågs till organdonator av motor och 2012 satt det nya spänstiga kraftpaketet på plats. 90 mycket trötta gamla hästar lämnade plats för 115 ystra springare. Det gjorde susen, vilket i det här fallet betyder ungefär detsamma som steget mellan trampcykel och moped. Historiskt är motorbytet inte fel. Det kunde ha skett redan i mitten av 1950-talet om det funnits ekonomi nog. Men redan då var N200 ålderdomlig och på väg att utrangeras.

 

Sommaren 2013 lackerades bussen utomhus. Det är relativt många moment som föregår slutlackeringen. Alla sprickor och bucklor måste åtgärdas, därpå spackling och slipning,slipning och lite mera slipning. Sedan flera lager slipgrund och lite mera slipning. Maskering av olika färgfält och så dags för färgspruta. Följande vinter polerades alla dekorationslister av aluminium och monterades med några tusen mässingskruv. Numera svårt att hitta inom landet men finns att få via internet från Tyskland.

 

Våren 2014 blev hektisk. Det finns otroligt många smådetaljer att justera på en buss men i mitten av maj var allt nästan klart. Bussen rullade på sin andra jungfrutur, 66 år efter den första. Målet? -Tällberg i Dalarna! En resa på 140 mil tur och retur, men det är en helt annan historia!