En Ford för linjen Landskrona - Borstahusen 1924.

Att resa med turistbuss

De första enkla bussarna i Sverige dök upp kring 1920. Allra vanligast var hembyggda karosser på den mycket enkla

T-Forden. Vägarna var ju mycket dåliga vid den här tiden och det vanligaste ekipaget var häst och vagn.

 

Bussen var en modernitet, man behövde inte gå eller cykla, man kunde njuta av landskapet som sakta gled förbi och umgås med sina medresenärer. Det blev populärt att ordna söndagsutflykter ofta arrangerat av någon förening.

 

Långsamt blev både bussar och vägar bättre, man kunde nå längre bort från hembygden och allt fler rymdes i allt mer bekväma bussar. Vid mitten av 1930-talet kunde en modern buss rymma närmare 30 passagerare och nå svindlande farter runt 60 km per timma.

 

Stadstrafik med buss ordnades i alla städer av rang och landsortslinjer gav näring till småorter. Bussen var tillsammans med tåget ryggraden i trafikapparaten till mitten av 1950-talet när privatbilen blev vanlig.

 

För att få starta en busslinje måste man ha länsstyrelsens tillstånd, ofta en krånglig process för att alla andra som bedrev taxi-, buss- eller tågtrafik i området kunde överklaga. Man kunde också begära tillstånd för beställningstrafik och anordna gruppresor.

 

Under krigsåren 1939-45 minskade all trafik drastiskt, det blev brist på däck, bränsle och smörjoljor. De bussar som ändå rullade gick på gengas och ingen form av nöjestrafik tilläts.

 

När freden kom 1945 var det stor brist på moderna fordon och det skulle dröja flera år innan tillverkningen kom igång.

Men optimismen var stor och det fanns en uppdämd längtan att få resa. Nu började man drömma om bussresor till utlandet. Men det skulle dröja till 1949 innan segrarmakterna dragit upp Europas nya gränser och Förbundsrepubliken Tyskland bildades.

 

Nu kunde man återigen köra genom Tyskland. Men städer, vägar och broar låg till stor del i ruiner och varje resa innebar strapatser. Det var stor brist på livsmedel och övernattningsmöjligheter.

 

Det är nu Ernst Carlson ser sin möjlighet; att med en buss utrustad med kök och toalett genomföra resor till fjärran platser. I detalj planerar han hur allt nödvändigt skall rymmas i hans drömbuss. Skeningeverken bygger den vårvintern 1948. Trafiktillståndet för beställningstrafik är beviljat. -Nu kan äventyret börja!

 

N200 rullar på sin jungfrutur till Köpenhamn den 8 maj 1948, till Paris våren 1950 och till London 1953. Otaliga resor görs till Holland och Frankrike under åren. Vintertid står bussen uppställd i sitt garage med ett undantag. I januari 1956 kör Ernst Carlson i Röda Korsets regi på hala vägar till Wien för att hämta flyktingar som flytt från Ungern vid Sovjetunionens invasion.

 

1958 går turer till världsutställningen i Bryssel, men nu är bussen skröplig, svag motor, ålderdomlig teknik och alltför få sittplatser. Det närmar sig slutet för den stolta turistbussen.

 

Under tio sommarsäsonger hann bussen rulla totalt drygt 18.000 mil. En längre utlandsresa kunde bli omkring 300 mil. En uppskattning är att man gjorde 4-5 långresor varje år och i övrigt kortare och längre turer inom Sverige.

 

Sommaren 1959 görs en enda resa. En grupp ungdomar med Carlsons egen dotter Inger gör en tur till Lübeck. Bussen återkommer till sitt garage i Vessigebro där den står kvar när Ernst Carlson avlider 1977.

 

 

N200 någonstans i Alperna på väg mot Italien, 1950-talet.

Scania-Vabis turistbuss med Hägglundkaross ca 1930. Sedanbuss kallas typen med en dörr för varje soffa.

Scania-Vabis turistbuss med öppningsbart soltak Linköpingskaross, 30-talet.

Gengasdrift under krigsåren.

Sista resan med N200 gick till Lübeck 1959.